Berättelser som sprider hopp - Pojken som tämjde vinden

Det finns berättelser som gör mig rörd till tårar och som samtidigt fyller mig med hopp inför framtiden och mänskligheten. En sådan är berättelsen om en afrikansk hjälte, ett geni - William Kamkwamba - pojken som tämjde vinden.

                                                   Bild: William Kamkwamba

Två av mina elever hade med sig denna underbara berättelse häromdagen. Deras lärare hade gett dem i uppgift att läsa om hans liv på engelska och återge berättelsen. Jag är tacksam att jag också på detta sätt också fick ta del av den. Tillsammans läste vi och tittade på videos på nätet.

Vem är då William Kambkwamba? Jo, William är en ung uppfinnare från Malawi i Afrika. När han var 14 år var han tvungen att sluta gå i skolan. Det kostade ungefär 80 dollar om året att studera och hans familj hade inte råd med den utgiften. Han återvände till sin familjs odling i den fattiga byn Masitala. William älskade att läsa och ville så gärna lära sig mer så han gick ofta till ett bibliotek där han sög åt sig all kunskap han kunde, särskilt om vetenskap och fysik.

År 2002 var det en fruktansvärd torka och tusentals människor dog runt omkring William. Även hans familj var drabbad av hunger. Han och hans 6 systrar magrade och föräldrarna kunde bara ge barnen en liten portion majsgröt om dagen. William hade läst böcker om att vindsnurror kunde producera elektricitet så han beslöt sig för att bygga en. Han gick till en skrottipp och började leta material. Det tog honom 2 månader att bygga en vindsnurra av trasiga cyklar, traktorer och annat material han hittade. Byns invånare skrattade åt honom och till och med hans mamma trodde han hade blivit tokig.

Men när han satte en glödlampa i vindsnurran så började den lysa och alla i byn klappade händerna. Hans famil har haft ström hemma sedan den dagen. Folk började köa utanför familjens hem för att använda elen. Sedan byggde han fler vindsnurror som också pumpade vatten. Den 14-årige William räddade antagligen många i sin by från att dö av svält.

Journalister och bloggare började komma och William blev bjuden till Tanzania för att berätta sin historia. Publiken blev väldigt rörd och han blev erbjuden att fortsätta sina studier i USA. William fick ett stipendium för att fortsätta studera och har sedan skapat fler vindsnurror runt sin hemby men också andra gröna energikällor. 

Tillsammans med Bryan Mealor skrev William boken "The boy who harnessed the wind", som sedan även blev en barnbok. Böckerna blev snart bestsellers.

William fortsätter hjälpa sitt hemland och hans ambition är att alla i Malawi ska få vatten och el. Han reser runt och berättar sin historia. Under mina engelskalektioner visar jag gärna videos om honom där han förmedlar sitt budskap: "Tro på er själva! Ge inte upp, vad som än händer!"

Time magazine utnämde William till en av 30 personer under 30 år som har förändrat världen. 

William, I am your fan. Go, go, go! I believe in you! Thank you for being a fantastic inspiration to all of us, but especially to the youngsters of today.



Annika

För dig som vill veta mer:
http://amara.org/en/videos/gm0U5G2JBlgj/sv/100058/
http://vimeo.com/8131094
http://en.wikipedia.org/wiki/William_Kamkwamba
http://williamkamkwamba.typepad.com/

Kvinnor, barn och våld

Den första gången jag såg en mor utöva våld på sina barn, var när vi för många år sedan hade fåglar hemma. En morgon låg en liten fågelunge död i buren. Först förstod vi inte vad som hade hänt, men när modern sedan började hacka på en till unge förstod vi. Mamman hade dödat barnet! Tyvärr är det inte "bara" i djurens värld som mödrar skadar sina barn.

Bild: flickr.com marcoblues

Jag vet, om man tänker jämlikhet, ska man inte tänka att kvinnor och män är annorlunda. Men jag har ändå alltid trott det. Att vi är annorlunda. Jag trodde att det faktum att kvinnan bär på barnet i 9 månader och sedan ofta ammar det ger en speciell känsla för barnet. För mig har det alltid varit en underbar känsla att få vara moder. Jag vill tänka att de kvinnor som skadar sina barn inte mår bra psykiskt.

Det verkar helt klart att den kvinna som mördade sina 3 döttrar i den italienska staden Lecco häromdagen led av en svår depression. Orsaken till att hon gjorde det var egentligen en slags sjuk kärlek. Hon ville rädda dem från ett liv i desperation. Familjen var extremt fattig och de levde på mat de fick av kyrkan. 

Jag läste igår många artiklar om mödrar som dödat sina barn här i Italien de senaste åren och blev skräckslagen. Det är absurt att den som ger liv till en varelse sedan ska döda den. Jag inser dock att många mödrar även skadar barnen psykiskt.

I Sverige har jag varit med om fall där mödrar använder sina barn för att komma åt papporna. Det händer förstås vice versa också, men det överraskar mig inte lika mycket. Det finns mödrar som utövar psykisk misshandel på barnen, som tvingar dem att ljuga och stänger av kommunikationen med fäderna. När samhället rycker in, förhalar dessa mödrar myndigheternas agerande genom olika handlingar. Jag tycker att modern, liksom fadern, alltid borde se till barnens bästa först och främst. Alltid. 

För länge sedan lämnade desperata kvinnor bort sina nyfödda för att de inte hade råd att ta hand om dem. Idag händer det att nyfödda barn slängs i soptunnor då mamman inte vet hur hon ska ta hand om barnet. Detta trots att italiensk lagstiftning stöttar barn. Alla mödrar kan föda barn på sjukhus och sedan lämna ifrån sig barnet.

Jag inser förstås att det måste ligga psykisk sjukdom bakom när en moder vill skada sitt barn. Detta givetvis också när en fader vill det. Det är inte ett friskt beteende. Det som är fruktansvärt beklagligt är att dessa personer inte söker hjälp innan man låter sina frustrationer gå ut över barnen.

Jag beklagar. Bloggen blev lite ledsam och tung idag. Mitt hjärta blöder för barnen och jag vaknade med dessa tankar idag och delar med mig. Jag önskar er alla en fin dag.

Annika

Källor:

http://www.lastampa.it/2014/03/09/italia/cronache/lecco-tre-bimbe-uccise-a-coltellate-csOBO9Vydan5ulYfmutAqL/pagina.html

http://news.panorama.it/cronaca/omicidi-madre-figlio-infanticidio-casi

Äntligen blir Barbie "normal"- Average is beautiful

Diskussioner om Barbie har pågått sedan hennes födsel för 55 år sedan. Hennes mått är helt orealistiska, hennes värld en "värld av plast", som gruppen Aqua sjöng för några år sedan. Nu ska det bli ändring på den. Nickolay Lamm lanserar nu en Barbie-docka med "normala" mått. Det handlar om "Lammily-dockor", som har genomsnittsmått och kan stå själva. Vad tycker ni?

Bild: flickr.com Foto: Blueheart29

Lamm hade redan tidigare försökt förändra Barbie-dockan ett par gånger. Först ville han visa henne osminkad och sedan samlade han ihop statistik om hur en vanlig 19-årig amerikansk flicka ser ut. Denna statistik använde han sedan när han skapade Lammily-dockan. 

95.000 dollar var summan Nickolay behövde för att genomföra sitt projekt. Det tog honom en enda dag att samla in pengarna. Dockan har väldigt lite smink, är klädd i sportiga kläder och kan stå själv. Lamm testade dockan på sina yngre kusiner innan han lanserade den  

"Det finns massor av studier som visar att de modedockor som idag finns på marknaden kan leda till ätstörningar, till och med anorexia", säger Lamm, "om minsta möjlighet finns att undvika detta, varför inte skapa ett alternativ?"

Vad säger då Barbiedockans producent Mattel om detta? Kim Culmone, vice direktör för design på företaget säger att Barbie inte skapades för att vara realistisk, utan meningen var att det skulle vara lätt att klä av och på henne.

I 55 år har föräldrar kritiserat Barbie, men ändå fortsatt köpa dessa dockor till barnen. Själv har jag också köpt ett visst antal Barbie, Shelley och Ken-dockor, och gjort mitt allra bästa för att se till att leken skulle vara så realistisk som möjligt. Jag är helt klart positiv till en mer realistisk docka. Det ska bli spännande att se vad konsumenterna tycker, dvs barnen.

Källor:
www.nydailynews.com

www.ibtimes.com

Över hälften av 30-åringarna i Italien får fickpengar av föräldrarna

51% får pengar av föräldarna och 3% av mor/farföräldrar eller andra släktingar. Jag vet det är lätt att kritisera om man bor i ett land som t.ex Sverige. Hur kan man förstå detta problem om man inte lever här?

                           Bild: flickr.com Boreste (Bilden har ingenting med artikeln att göra)
                                         
Nyheten låter ju helt absurd även för mig. Över hälften av 30-åringarna i Italien lever på fickpengar. Visst vet jag att arbetslösheten är hög men att situationen var så problematisk visste jag inte. 

75% av Italiens 30-årigar bor hemma för att de inte har råd att flytta hemifrån. Många är arbetslösa men även de som har jobb har ofta inte råd att betala lån eller hyra på en lägenhet och man bor därför hemma tills man kan gifta sig och dela på utgifterna. Även de som lyckas flytta hemifrån blir ofta hjälpta av orginalfamiljen, som kanske har betalat klart lånet på den egna lägenheten och har det bättre ställt. 

Utan familjen skulle Italien gå under. Hela systemet bygger på att man har någon som kan ta hand om sig om man skulle bli arbetslös eller sjuk, för samhället har inte resurser eller kompetens nog att kunna göra det. Man får alltså vara glad om man har en familj som kan ställa upp, för jag tror att de flesta 30-åringar skulle vilja flytta hemifrån.

Enligt fackföreningen Coldiretti skulle 23% av de unga i befolkningen acceptera ett jobb som gatsopare, 27% skulle vilja börja jobba i ett callcenter och 36% skulle tänka sig att jobba som ponyexpress. De allra flesta ungdomarna drömmer dock ett fast arbete. Trots att ett jobb inte längre räcker för att skaffa ett hem och eget hushåll. I Italien är det inte bara för att dansa tango man måste vara två, utan även för att skaffa ett hem. I många fall täcker inte en lön hyran. Bara 11% av italienarna i 30-årsåldern är nöjda med sina löner.

En italiensk politiker kallade dessa människor för "bamboccioni" (stora bäbisar) för en tid sedan och många personer utomlands kritiserar Italienare som bor hemma. Visst. Det är lätt att kritisera situationer man inte förstår. Men försök att föreställa dig själv som arbetslös utan någon inkomst alls när andra i din ålder gifter sig och skaffar barn, och du får be dina föräldrar om pengar till en pizza med kompisar. Hur skulle det kännas?

                                          Bild flickr.com GianMaria le Mura Chef Executive

Många personer som gått igenom en skilsmässa ser sig tvungna att flytta hem till föräldrarna igen. 24% av de som skiljer sig är under 35 år. Detta förklarar kanske varför italienarna oftast väntar så länge som möjligt innan de skiljer sig, men också varför de blir äldre och äldre innan de ingår äktenskapslöften. 

Situationen måste lösas. Snart. Jag håller verkligen tummarna för att landets situation kommer att ändras. 

Källa: http://www.corriere.it/notizie-ultima-ora/Economia/Lavoro-Coldiretti-Ixe-meta-trentenni-vive-paghetta/25-02-2014/1-A_011096509.shtml