När jag bodde i Sverige kände jag mig ofta väldigt ensam, men här i Italien har det ofta hänt att jag längtat efter ensamheten. Hur känner du? Är det så att du ibland känner dig ensam fast du är omringad av andra människor eller att du kanske har gott sällskap av TV, dator eller böcker fast du är ensam?
Många lider av ensamhet i dag. Jag läste i tidningen Metro att var femte patient på Sveriges sjukhus dör ensam. Det gör mig fruktansvärt ledsen. Det är när man är sjuk och ska dö som man verkligen behöver de närmaste. Kanke man har ägnat ett liv åt att se till att ens barn har haft en trygg uppväxt och att sedan dö ensam känns sorgligt. Vad beror det på? Är avstånden en av orsakerna? Kanske man har varit tvungen att flytta till storstäderna för att hitta jobb och de äldre har blivit kvar "hemma"? Eller är man för upptagen av det egna livet så att man inte har tid för de äldre?
Sverige har Europarekord på singelhushåll, skriver Alexandra Pascalidou. Det ser jag även som positivt för det betyder att man har ett val som singel, man har råd att bo ensam. Det skulle aldrig fungera i Italien där en hyra kostar ungefär lika mycket som en lön. Länge leve friheten och valfriheten!
När jag bodde i familj i Italien kände jag ofta behov av ensamhet. Det hände att jag sökte mig till isolerade platser för att känna doften av naturen. Väldigt få här förstod mig. Här är människan flockdjur och man föredrar att alltid vara tillsammans. Leve "La famiglia"!
Nu har jag en underbar balans. Jag väljer om jag vill vara ensam eller om jag vill umgås med vänner. Men jag vet att jag egentligen aldrig är ensam. Jag kan lyfta telefonluren dag och natt och en vän kommer springande. Det känns skönt.
http://www.metro.se/kolumner/ensamheten-skordar-liv/EVHmfA!28iJOPEOiypAw/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar