Möten som berikar

När jag såg Mario djupare i ögonen såg jag någonting nytt. Vemod? Trots hans leende fanns känslan där och jag blev orolig.

Som alla lördagar var jag och veckohandlade och utanför affären stod det några personer från en välgörenhetsorganisation och samlade mat till kvarterets fattiga människor. Burkmat, pasta, ris och skorpor är mat som samlas in med jämna mellanrum i hela Italien och denna välgörenhetsorganisation har lager där de förvarar maten som sedan delas ut till familjer som inte har tillräckligt med inkomster för att köpa mat. Under några år var jag mycket aktiv och hade två familjer jag tog hand om. Vi var en grupp människor som jobbade ideellt tillsammans och mannen jag beskrev ovan vi kan kalla honom Mario var också med tillsammans med sin fru. Jag hade inte träffat dem på länge och blev glad av att se honom fast jag kände inte de andra personerna.

"Mario, vad roligt att se dig!", utropade jag

"Annika! Detsamma!", svarade han.

Han var röd i ansiktet och svettig av att dela upp maten i lådor och lyfta dem på varandra. Som vanligt hade konsumenterna varit generösa.

"Hur står det till med dig och familjen?", frågade jag.

En dimma föll över hans blick och hans ögon tårades. Han berättade att alla i familjen mådde bra och att dottern väntade barn. Jag undrade då varför han var ledsen och frågade vad som inte stod rätt till. Mario tog mig åt sidan och berättade. Förra året förlorade han arbetet på ett företag där han hade jobbat som revisor i flera år samtidigt som man märkte att han hade problem med hjärtat. Han opererades och blev tillsagd att ta det lugnt i några månader. Han berättade att han nu mådde bra men att han inte lyckats hitta något jobb.

"Jag har letat i över ett år nu" sade han, "men ingen vill ha mig för jag är för gammal."

Jag sade att jag inte alls tycker att han är gammal men han berättade att när man är femtiofem som han så är det ingen som vill anställa en längre. Trots att han har en lång arbetslivserfarenhet och kan bokföra både manuellt och med de mest moderna software så föredrar arbetsgivarna att anställa yngre personer. Det enda arbete han blivit erbjuden under den här tiden var att ta hand om ett företags bokföring svart för en lön på 300 euro i månaden. Han skulle befinna sig på företaget hela dagarna, fem dagar i veckan. Jag frågade hur detta hade känts och han sade att för att bevara sin självkänsla och självförtroende så hade han tackat nej. Han hade först pratat igenom det med sin fru och med sonen som fortfarande bor hemma. Detta innebär att Mario idag inte har någon inkomst alls och jag frågade hur de klarar det rent ekonomiskt.

"Som tur är så har min fru ett fast jobb, som du vet", svarade Mario. "Hennes lön räcker till oss båda. Min dotter har flyttat hemifrån och min son jobbar. Vi har precis betalat av lånet på lägenheten så jag ska inte klaga. Det jobbiga är att gå och känna sig onyttig. Jag har alltid arbetat och mitt arbete kändes viktigt för mig. Som tur är har jag organisationen. Här finns det alltid att göra och att hjälpa andra är underbart."

Jag säger att jag har svårt att förstå arbetsmarknaden idag. En person med arbetslivserfarenhet borde ju kunna hitta jobb, rent logiskt. Tyvärr är det andra saker som spelar in när ett företag väljer personal. Om man väljer en person under 32 år hjälper staten till att betala skatt och detta är en av orsakerna till att så många företag i Italien inte anställer personal över den åldersgränsen.

Så kom hans fru ut från affären. Hon hade också veckohandlat. Hennes varma leende spred sig över ansiktet när hon såg mig. Jag beklagade de svårigheter de nu genomlevde. Hon svarade:

"Visst är det tråkigt, men det finns så många människor som har det värre än vi. Vi har ju min lön att leva på och nu behöver jag inte gå och oroa mig för att Mario ska överanstränga sitt hjärta i den stress han levde med på sin gamla arbetsplats. "

Sara tittar upp på sin man och ler. Han ler tillbaka. Jag känner mig berikad. En känsla av kärlek fyller min själ.

Publicerad i Sourze: 13 maj 2013

Balotelli - en symbol för ett nytt Italien?

När den färgade fotbollsspelaren Balotelli började sin karriär möttes han av förolämpningar och det hände till och med att man kastade bananer på honom. I årets EM i fotboll blev han en hjälte.

Har Mario Balotellis prestationer i årets EM förändrat italienarnas syn på rasism?

Den omdiskuterade italienske fotbollsspelaren Mario Balotelli har inte haft det lätt i livet. Han föddes 1990 som son till ett invandrarpar från Ghana. Han led av allvarliga hälsoproblem som barn, och föräldrarna kunde inte tillgodose hans behov utan ansökte om hjälp hos socialtjänsten. Mario blev fosterbarn hos familjen Balotelli, där han växte upp tillsammans med fosterföräldrarnas två söner och en dotter. Fosterföräldrarna kunde inte adoptera honom eftersom de inte fick de naturliga föräldrarnas medgivande och därför kunde han inte få italienskt medborgarskap förrän han fyllde arton. Den 13 augusti 2008 fick han ett italienskt id-kort av staden Concesios borgmästare. Mario Balotelli, eller "Super Mario" som han ofta kallas, har alltid hävdat att han är italienare. "Jag är italienare, jag känner mig italiensk och kommer alltid att spela i det italienska landslaget", har han sagt.

På Marios hemsida kan man läsa hela hans historia, och i en artikel från la Gazzetta dello sport kan vi läsa hans berättelse om hur han har svårt att förlåta sina biologiska föräldrar, och att han kallar de italienska föräldrarna för "mamma och pappa". Han berättar också om sin uppväxt och att det var jobbigt att vara annorlunda än kompisarna.

Balotelli har kallats världens mest uppseendeväckande fotbollsspelare och kanske är det sant. Han är känd för många omdiskuterade uppträdanden även utanför fotbollsplanen. Ett exempel är när polisen efter en bilolycka hittade 55 000 kronor i hans bil, och han på frågan om varför han körde omkring med så mycket pengar i bilen svarade: "Jag har råd". En gång slängde han upp 1000 pund i baren på en pub och bjöd laget runt. Han blev också känd för att ha gjort slut med sin flickvän med ett sms. Flickvännen, Melissa Castagnili, hämnades genom att läsa upp sms:et i italiensk tv.

Även på planen är det svårt att inte lägga märke till den snabbe, mörke fotbollsspelaren. Han erkänner att han har svårt att stå emot provokationer; "Om någon knuffar mig på planen trycker jag ner hans fot". Han har blivit utvisad många gånger på grund av sitt aggressiva beteende, men när han efter matchen mot Tyskland i EM i år sprang och kramade sin adoptivmor kunde man inte låta bli att känna ömhet för denna starka kille. "Jag tillägnar min mamma de två målen", sade Balotelli i intervjuer efter matchen. "Hon är inte ung längre och har åkt hela vägen hit för att se mig."

Balotelli började spela fotboll i kyrkans barngrupp när han var fem år. Han har sedan fortsatt, trots att den italienska mamman Silvia ansåg att basket vore bättre med tanke på hans längd. Hans passion för fotboll var stor och 2006 började han spela i det italienska laget Inter. I en match mot fotbollslaget Juventus under fotbollssäsongen 2008-2009 blev han föremål för rasistiska körer, och under en vistele i Rom blev han attackerad av ett gäng ungdomar som slängde bananer på honom.

Det var länge sedan nu och känslan är att Italien har accepterat att ha en anfallare med ovanligt mörk hy. Man kan älska honom eller hata honom för hans starka personlighet, men hudfärgen känns inte längre viktig. Det verkar som att hans stora insats i årets EM var nyttig för många.

Journalisten Matteo Crucco skriver att Balotelli är en symbol för det nya Italien, som har flera färger och äntligen kan jämföras med Frankrike. I så fall kan vi väl bara tacka honom?




Källor:
Corriere della Sera
Repubblica
www.vm-fotboll.se
it.wikipedia.org
www.mariobalotelli.it 

Publicerad i Sourze den 15 oktober 2012

Våld mot kvinnor i fokus

Många fall där kvinnor har blivit mördade av sina partners, hade kunnat undvikas om man bara lagt märke till varningssignalerna.

Aldrig har man pratat så mycket om kvinnovåld som nu. I Italien dödas 113 kvinnor varje år, och 73 av dessa mördas av sina partners, enligt tidningen Il Messaggero.

Även Vatikanens tidning "Osservatore Romano" nämner vikten i att ha en dag för detta ämne. Det behövs för att väcka människor från likgiltigheten, skriver man.

Tidningen Repubblica har intervjuat Anna Costanza Baldry, som är universitetsdocent i kriminologi och föreläser om våld i hela Europa. Sedan 2000 har hon haft kurser för socialassistenter, psykologer, lärare, advokater och domare och andra som har att göra med våld. "Man måste lyssna på varningssignalerna", säger Anna Costanza.

En kvinna som är offer för våld känner sig ofta isolerad och har förlorat sitt självförtroende. Anna Costanza har studerat 479 fall av kvinnomord mellan åren 2000 och 2004 för att förstå om det fanns varningssignaler innan morden begicks och i 70 procent av fallen så fanns de, fast man hade inte märkt dem.

Den första signalen man bör lägga märke till är om mannen redan tidigare har använt våld. Då är risken stor att det kan upprepas. Den andra signalen är dödshot; både om han hotar att döda kvinnan eller ta sitt eget liv, finns fara för våld. Den tredje är om han slår barnen och den fjärde om han inte respekterar umgängesavtal och försiktighetsåtgärder åtagna av polis och andra säkerhetsinstitutioner.

Samtalen till "Den rosa telefonen" i Italien har ökat med 3 procent sedan 2011. Flera olika organisationer finns för att stötta de italienska kvinnorna som utsätts för våld och en lag mot "stalking" har funnits i tre år nu. Ändå ökar våldet. Både det psykiska och fysiska. Varför?

Psykisk misshandel ligger till grund även för fysisk misshandel och kvinnan är ofta så nedbruten att hon har förlorat tron på sig själv. Dessutom skäms man för att berätta för sin omgivning om hur man låter sig behandlas av sin partner. Rädslan är förstås också en viktig faktor. Man vågar inte stämma mannen, särskilt inte om man bor tillsammans, för man är rädd för mannens reaktion när han tar emot stämningen. Man har 90 dagar på sig att stämma och om man kan ta sig ifrån mannen under den tiden, minskar risken för våldsamma reaktioner något. Alla har dock inte den möjligheten.

I Italien finns även många praktiska problem. Även om det oftast är kvinnan som får bo kvar i det gemensamma boendet om man har barn under 18 år, så kan det ta flera månader innan detta beslut tas av tingsrätten och det är omöjligt för kvinnan att bo kvar i samma lägenhet under tiden man väntar. Därför måste hon ha någonstans att ta vägen. Många kvinnor flyttar hem till föräldrarna, men har man ingen att bo hos så lever man ofta kvar i det destruktiva förhållandet, för en ensamstående har oftast inte råd att hyra en lägenhet.

Det positiva i utvecklingen är att man informerar mer om problemet idag än vad man gjorde förut och kvinnor kan lätt ta reda på hur de kan få hjälp. Internet och kostnadsfria kvinnoorganisationer är till stor nytta. Det största steget måste dock tas av kvinnan själv. Det är hon som lämna mannen. Det finns ingen annan lösning.

Publicerad i Sourze 30 november 2012.

Jag - en svensk utlänning

Jag försöker intresserat följa med i nyheterna "hemma" i Sverige och blir ibland förvånad när jag hör hur många pratar om utlänningar. Bakom skicklig retorik finns ett dolt förakt.

Enligt Caritas Italianas årsrapport från den 30 oktober 2012 bor det 5 011 000 reguljära utlänningar i Italien. Jag är en av dem - en svensk utlänning.

Jag försöker intresserat följa med i nyheterna "hemma" i Sverige och blir ibland förvånad när jag hör hur många pratar om utlänningar. Med skicklig retorik försöker somliga dölja en viss avsky mot människorna som kommit till vårt land. Det är klart att det måste finnas ett system som får allt att fungera, men jag skräms av föraktet jag ibland hör - både det synliga och det dolda. Varför ska man förakta varandra för att man kommer från olika länder?

I 29 år har jag nu levt som utlänning i Italien. Aldrig någonsin har någon behandlat mig illa för att jag inte föddes i Italien. Aldrig har jag känt mig utanför. Aldrig har någon sagt elaka saker till eller om mig för att jag är utlänning. Jag har alltid haft samma rättigheter och möjligheter som den inhemska befolkningen.

Jag hade dock en diskussion med en polisman här i Rom en gång för många år sedan. Jag skulle förnya mitt uppehållstillstånd och polismannen sade "ni" till mig men kallade de mörkare utlänningarna för "du". Jag frågade honom vad det var för skillnad på mig och dem, och undrade om han ville säga "du" till mig också, så skulle även jag "dua" honom tillbaka. Vi var ju båda av kött och blod. Jag sade att han säkert hade några släktingar som varit tvungna att flytta utomlands, precis som de som stod i kön där utanför och väntade på sina uppehållstillstånd. Polismannen kunde bara hålla med mig. Med häpen blick och ett leende gav han mig papperet jag väntade på.

Sverige har kämpat hårt för att uppnå det välfärdssamhälle man lever i idag, men för inte så länge sedan skrev Vilhelm Moberg om hur svenskarna utvandrade till Amerika för att levnadsförhållandena var olidliga i hemlandet. Jag minns ännu hur mina morföräldrar berättade om fattigdomen i början av det förra seklet, och hur mycket som gjorts för att förbättra situationen.

Varför immigrerar man? Enligt Caritas Italiana, som jag samarbetat mycket med under åren, är immigrationen oundviklig. Fattigdom och krig är de vanligaste orsakerna till att man väljer att flytta ifrån sitt land. Man skriver i årets rapport att det bor 214 miljoner reguljära immigranter i världen 33 miljoner i EU och över fem miljoner i Italien. Det är svårt att säga exakt hur många invandrare som egentligen bor i Italien, då det är relativt lätt att ta sig in i landet och svårt att få uppehållstillstånd om man inte har familj eller arbetskontrakt i landet. I Italien är det än mycket lättare att hitta ett svart jobb än att få ett riktigt kontrakt. Detta gäller även för italienare.

Trots den ekonomiska krisen har immigrationen ökat under de senaste åren. 1 miljon arbeten försvann mellan 2007 och 2011, men har till viss del kompenserats av de 750 000 arbeten som tillsatts av utländska arbetare inom områden som inte är så attraktiva för italienarna. De flesta invandrare arbetar i hushållen, inom byggbranschen och i jordbruket.

I hushållen tas de gamla om hand då äldreboenden inte fungerar så bra i detta land. Enligt Caritas rapport är dessa människor oumbärliga i ett land där över 20 procent av befolkningen är över 65 år, och kommer att bli 33 procent inom några år. Jordbruket och byggbranschen är andra branscher där många invandrare jobbar, ofta med mycket dålig betalning och få rättigheter.

Under 2011 kom fler än 60 000 människor till Italien från Nordafrika. Dock uppslukades 2000 av dem av Medelhavet. Utsvultna och rädda blev människor omhändertagna på ön Lampedusa och jag har i många nyhetssändningar sett deras desperata ögon. Under mina promenader på Roms gator har jag vid många tillfällen stannat och pratat med invandrare från Afrika, ofta högutbildade människor som går och säljer sockar eller handdukar på gatorna.

Tänk, vilken tur man har när man är född i ett land som Sverige! Egentligen är det ju platsen man föds på som är avgörande. Som den nyfikna person jag är, ser jag immigrationen som ett intressant fenomen. Om man bara tar sig tid att stanna och prata med personer man möter, får man lära sig så mycket om andra. Kanske det vore ett råd att ge till dem som är mest främlingsfientliga?

Publicerat i Sourze 6 november 2012