Tro på dina drömmar - Graffitikonstnären Adam 22 lever på sina!

Jag kunde inte motstå frestelsen att träffa ännu en person som låtit sina drömmar gå i uppfyllelse! Adam Algotsson är bara 22 år men har en intressant historia bakom sig. Han är graffitikonstnär och lever på det! Jag kunde inte missa hans utställning i Borås. 

Adam på sin utställning i Borås

Adam föddes 1993. Han har alltid gillat att måla och skapa och i gymnasiet började han med graffiti. I början målade han mycket olagligt och han åkte fast på bar gärning en gång när han bara var 14 år. Efter den gången började han måla mer och mer på lagliga platser medan målningarna blev alltmer avancerade. Hans passion för konsten växte och han började även måla på canvas. Han skissade varje stund han hade över.

Adams målning från Roskilde 2014

En dag fick han ett beställningsjobb hos en kille som också hette Adam. Hans namn skulle skriva i hans sovrum, med silvrig text och svarta konturer. När jobbet var utfört skulle killens pappa betala uppdraget. Gissa Adams förvåning när han såg vem pojkens pappa var! Det var polismannen som hade arresterat honom! Han hade blivit förtjust i Adams konst och velat visa honom att han kunde leva på sin gåva istället för att hamna i fängelse!

Kristineberg - Borås

Adam är idag glad att detta hände. Sedan dess har han utfört mer än 150 beställningsjobb! Räddningstjänsten, Onyx Sportcenter och Textile Fashion Center i Borås är bara några av hans kunder. Han har även målat ungdomsgårdar, skridskohallar och privatpersoners väggar. En vägg på Roskildefestivalen är också Adams verk och han designar tapeter till Mr Perswall och etiketter till Borås Bryggeri. Mest känd blev han när han medverkade i No Limit och designade tunneln under Kungsleden i Borås. 

Adam har inte studerat på konsthögskola. Han är helt och hållet självlärd. Han gick Konst-och bild på gymnasiet, men följer bara sina egna intuitioner när han målar. Han är noggrann och han målar aldrig samma sak två gånger. 

Vinylen Återkomst

Min favorittavla är nog den som heter Vinylen Återkomst. Jag sade att den känns rätt för "min ålder". Adam berättar att personer i alla åldrar älskar graffiti. Dagens äldsta kund var runt 70, sade han, och 40-åringar gillar tecknade figurer som verkar komma från tecknad film.

Jag frågar Adam när han bestämde sig för att öppna ett eget företag. Han berättar att han har sin syster att tacka för det rådet. Han fick en beställning av ett företag för tre år sedan och var då tvungen att öppna ett företag för att kunna fakturera. "Jag har aldrig gått back", säger han stolt. 

Adams verk i Hulta Fritidsgård

Slutligen frågar jag Adam vilket budskap han har att ge till ungdomar världen över. Adam ler med sina klarblå ögon och säger: Tro på dina drömmar! Gör allt för att uppnå dem! Men var beredd på att mista några kompisar. Man behöver inte hänga med kompisar varje dag. Det gäller att jobba hårt och man måste kunna vara ensam. Förut var kompisarna viktiga för mig, men nu har mitt självförtroende växt och jag trivs utmärkt även för mig själv. 

Lycka till, Adam! 

Vill du veta mer om Adam och hans konst? Titta gärna in på hans hemsida: http://appear37.com/

Ordet Graffiti kommer av grekiska gra´phō - 'skriva'). Graffiti har bl.a. påträffats vid utgrävningarna i Pompeji, i Roms katakomber och i medeltida kyrkor.
Under andra världskriget tillkommer nya former och material; "Kilroy was here" spreds som vandringsklotter, och åren kring 1968 ökade det politiska användandet.
Med spraykonst menas den form som från 1970-talets början utvecklats av ungdomar i USA med tags (namnteckning) eller bilder med sprayfärg på t.ex. murar och tåg. Graffiti av detta slag börjar uppträda på olika håll i Europa på 1980-talet, i Sverige 1984.

Källa: Nationalencyklopedin

Möten som berikar – Carpe Diem – om kvinnor, feminism, krig, religion och ...Sverige

Det gäller att alltid hålla ögon och öron öppna om man vill uppleva nya känslor, lära känna nya människor och lära sig mer om andras liv. Carpe Diem – ta varje tillfälle i akt och LEV! Jag trodde en gång i tiden att det var svårare att få vänner i Sverige än i Italien, men så är inte fallet. En väntan på en busshållplats i Borås kan bli en underbar möjlighet att lära sig mycket om andra människor och få nya vänner!

Bild: Privat

Jag hade landat på Landvetter och väntade på bussen som skulle föra mig till min mors bostad strax utanför Borås. Man hade infört sommartidstabell och bussen gick bara en gång i timmen! Jag stod upp då jag suttit länge både på plan och flygbuss och bredvid mig satt tre kvinnor på en bänk och väntade. Två äldre kvinnor pratade först om recept och barnbarn, men sedan började den ena prata om andra världskriget. Hon hade bott i Bratislawa då och blivit utslängd från sitt hem utan tillåtelse att ta med sig några ägodelar alls. Kvinnan hette Katarina Johansson och kom till Sverige 1948 då företaget Algot anställde personal från andra länder. Bredvid Katarina satt en mörk, vacker kvinna som plötsligt utbrast: "Har du varit med om krig? Det har jag också!". Kvinnan berättade om kriget mellan Iran och Irak och om hur fruktansvärt det var. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i, utan bad dem berätta mer. Den mörka kvinnan hette Marjan Garmroudi och både hon och Katarina delade generöst med sig av sina intressanta levnadshistorier.

Så kom dock Marjans buss och det kändes lite svårt att skiljas nu när vi just hade lärt känna varandra. Vi utbytte kontaktuppgifter och Marjan bjöd mig hem till sig. Jag accepterade givetvis, glad och tacksam över en ny, fin vän. Jag åkte samma buss som Katarina och den tredje kvinnan, vars namn jag aldrig uppfattade. Katarina berättade mer om andra världskriget och om hur hon först kom till Österrike och sedan till Sverige.

Bild: privat bild på artikel i tidningen Xtra Borås 

Tro min häpnad när jag kommer hem till min mor och ser denna tidning på köksbordet. Marjan är ju aktiv politiskt! En kämpare som slåss för människors rättigheter! Jag blev ännu mer nyfiken på att lära känna henne mer! Jag gick nyfiken hem till hennes hem på utsatt tid. Jag andades genast in en annorlunda atmosfär, lite som om jag kom till ett annat land men ändå var i Sverige. Hemmet var underbart vackert inrett och en tavla som dottern målat hängde på väggen och speglade de båda världarna, Iran och Sverige. Marjan och hennes man Hamid välkomnade mig och vi pratade och pratade. Hamid lämnade oss ensam till och från, för han ville inte störa. Jag var dock lika intresserad av hans historia, så jag bad honom sitta kvar medan vi avnjöt den goda ostkakan som Marjan bakat inför mitt besök. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jämförde till och med italienska politiker med iranska. Vi kom exempelvis på att Berlusconis retoriktaktik liknar den iranianske presidenten Mahmoud Ahmadinejad!

Marjan var bara 11 år då revolutionen kom till Iran. I början verkade det inte vara så farligt, men sedan blev man mer och mer fången. Hamid var 18 och märkte snart att han inte längre var fri att tänka och tycka som han ville. Han var tvungen att vara med i kriget i 2 år men flydde sedan till Sverige 1989. Marjan var väldigt ung, men redan politiskt intresserad. Hon ville att alla människor skulle ha rätt att vara som man vill och blev tidigt politiskt intresserad.

Tvång på slöja infördes, men Marjan ville inte bära den. Hennes mor bad henne använda den, för att hon inte skulle skadas som många andra kvinnor.

Bild: privat - Marjan bar ovilligt sjalen. Här i åttonde klass. 

Jag bad Marjan berätta lite om skoltiden. "Det var tidigt 80-tal då och det var väldigt stränga och hårda discipliner. Varje morgon satt en kvinna vid dörren och kollade hur vi såg ut. Från topp till tå. Man fick inte visa håret. Om ett enda hårstrå råkade comma ut från scarfen blev det disciplinsamtal. Gjorde man om det så kallades föräldrarna till biträdande rektorn. Kvinnan mätte våra byxor som heller inte fick vara för tajta. Man fick inteha nagellack eller smink. Men vi målade oss i smyg, för man ville ju vara fin för killarna! Nu är disciplinerna inte lika hårda. Det beror på vem som har makten. Den nuvarande presidenten Hassan Rouhani är mjukare i sitt bemötande av kvinnor och deras klädsel. Han vill visa öppenhet inför reformer. Det finns fortfarande hårda discipliner i skolor, men det beror på skolorna, kvarter och samhällsklasser. "

Slöjan

Vi pratar länge om slöjan. Marjan tycker att alla ska få vara fria att leva som man vill. Hon älskar Sverige för landet erbjuder äkta religionsfrihet. Man har verkligen rätt att tro på vilken religion man vill. Ingen ska behöva bära slöja om man inte vill det. Men om man vill det så ska man förstås vara fri att göra det. Själv har hon aldrig velat bära någon slöja och hon minns ännu den första gången hon fick ta av sig den. Det var på en resa till Turkiet som artonåring. Hon säger att hon alltid kommer att minnas den frihetskänsla hon kände när hon kände vinden vina genom håret. Om slöjan säger hon:

"Kvinnor ska själva bestämma om de vill täcka kroppen eller inte. Tyvärr det är männen som alltid vill bestämma över det. Det spelar ingen roll hur kvinnan gör.!! I länder som Iran måste hon täcka sitt hår och kropp och gör hon inte det blir hon arresterad av ordningsvakter på gatan. Här i Sverige blev en gravid muslimsk kvinna attackerad av några rasister på en parkeringsplats pga att hon bar slöja. Jag menar : det här med kvinnans kropp är / har varit männens absolut viktigaste ägodel. Den ska täckas eller avtäckas. Den säljer produkter, blir som industriernas ikoner osv. Som feminister bör vara vaksamma över detta och även försiktiga för de religösa krafterna. De är inga krafter att "leka med". "

Jag frågar henne varför vissa muslimska kvinnor går i vida kläder medan andra har slöja och jeans. Jag har ju själv läst lite i Koranen och förstått att man även ska skyla kvinnligheten på andra sätt. Marjan förklarar:

"Det beror på olika muslimska / koran skolor. Den ena imamen/ ayatollah ( prästen) tolkar på ett visst sätt och den andra på ett annat. Det finns de riktigt konservativa, de extremister som tolkar. Däremellan finns det de ( präster ) som är något mer liberala och öppnare med sina tolkningar. Det gör att bud och förbuden skiljer sig ganska mycket i dessa skolor. Men den gemensamma nämnaren är mer förbud för kvinnor än för män."

Vi pratar även om andra religioner och tid och rum försvinner...

Kärleken

Hamid kunde inte glömma den vackra 11-åringen i grannfamiljen, så en dag bad han en vän i Iran skicka ett kort på henne. Han blev djupt tagen och skrev ett brev till henne. Hon svarade och deras brevväxling fortsatte i 10 månader då de insåg att de måste träffas. Det blev en djup kärlek som idag efter 22 år och två barn fortfarande brinner starkt. Hamid tittar med kärlek och respekt på sin fru under vårt samtal och Marjans kärleksfulla humor glittrar i hennes ögon när hon ser på sin man. Jag känner mig tacksam för att kunna ta del av dessa känslor. Kärlek, frihet, respekt och humor; allt i ord, blickar och handlingar.

Bild: privat

Karriär och Politik

Marjan jobbar som lärare i grundskolan. Hennes oerhörda energi måste dock få utlopp även på andra sätt. Hon började vara aktiv inom politiken redan som barn i sitt hemland och har nu fortsatt i Sverige. 2006 gick hon med i Vänsterpartiet och är idag invald i regionsfullmäktige sedan 2010. Hon är dessutom kulturansvarig i iranska föreningen och anordnar många intressanta event. En av de viktigaste politiska frågorna anser hon vara feminismen. Mellanöstern ligger enormt efter Sverige, mycket på grund av feudalismen. Men hos många av oss sitter patriarkatet dolt i ryggmärgen. Det måste vi göra någonting åt, tycker Marjan. Hon säger:

"Även i det moderna Europa och Sverige lever kvar patriarkala strukturer. När man då upplevt det ännu starkare krafter som motarbetar kvinnors frihet och jämställdhet blir frustrationen stor inom en. Tanken att förändra detta åtminstone här i Sverige blir angelägen. Tyvärr lever detta i många människor och det märks även i samhällesstrukturer. Sedan finns det de som kommit hit till en fri stat men bär med sig dessa mönster. Det gör att flertal kvinnor och unga flickor bor / är födda / uppväxta i det fria Sverige men i många avseenden är de inte så fria. DET är en utmaning för politiker att se till integrationen fungerar bra. Och det sker inte genom en kurs enbart för invandrare. Man måste skapa bra grunder för jämställdhet för att bryta dessa mönster. "

Bild: privat - Jag och Marjan. En utvandrare och en invandrare i perfekt harmoni

Vi pratar länge om de olika ländernas historia, om Irak, Afghanistan, om Italien. Vi pratar om skolor och undervisning. Vi pratar länge länge om misshandel och då särskilt psykisk misshandel, eftersom Marjan vet att jag skrivit en bok och föreläser om ämnet. Även hennes man Hamid sitter med en lång stund under det samtalet och jag känner att de båda känner till ämnet mer än väl. Även de känner personer som blivit utsatta.

Den kvällen bara flög iväg! Vi hade nog kunnat fortsatt prata i flera dagar. Jag hoppas träffa Marjan snart igen.

Carpe Diem

Annika

Ett stort tack till den svenska sjukvården.

För många år sedan, nämligen 1985, tog jag med en italiensk politiker till Sundsvalls sjukhus där min morfar var inlagd. Redan när vi kommit in på bottenvåningen uttryckte politikern sin häpnad över själva byggnaden med  dess kafé, blomsterhandel, affär, hårfrisör och mycket mer. När jag sedan tog med henne upp till rummet där min morfar låg, blev hon ännu mer imponerad. Personalen gick in och hälsade på honom. Han hade radio vid sängen och allt var mycket modernt och fint. Det förvånade henne också att han fick använda sjukhusets kläder så att min mormor inte behövde ta med pyjamas och handduk för tvättning.

                                          Bild: wikimedia Mikael Ejdemyr

29 år hade alltså gått sedan jag sist satte min fot på ett svenskt sjukhus, när min mamma nu insjuknade och jag åkte upp till Borås för att se hur det var med henne. Mycket hade jag hört om om den svenska sjukvården. Det är kanske sant att den förvärrats under de  sista åren, men för mig var det som att komma in på ett hotell.

Jag har vi fler tillfällen varit inlagd på italienska sjukhus. Det fantastiska här i Italien är att det är alldeles gratis att ligga på sjukhus. Maten är mycket god, fast det tycker förstås inte alla italienare, vars släktingar ofta tar med sig hemlagad mat när de hälsar på. Personalen är oftast underbar och jag har inte mycket att klaga på efter alla sjukhusvistelser jag har varit på.

Men de går inte att jämföra med de svenska sjukhusen. Sedan min mamma blev inlagd på Södra Älvsborgs sjukhus kunde jag dagligen ringa upp på avdelningen och prata med ansvarig sköterska eller underläkare. Vänligt gav de mig uppdateringar på hennes hälsotillstånd. Min mor försäkrade mig att hon blev väl omhändertagen men jag beslutade mig ändå att åka upp för att se hur hon mådde.

Vänligheten som mötte mig var fantastisk.  Jag ska nu inte gå in i detalj hur väl omhändertagen  min mor var av personalen, men hon var själv otroligt nöjd. Det kostar visst 80 kronor att ligga på sjukhus i  Sverige, men man behöver inte ha med pyjamas eller tvål. Man kan duscha när man vill och har tillgång till TV. Maten är fantastisk och man får flera rätter att välja mellan.

Jag fick mig en tankeställare. Hur gör de italienare som inte har släktingar som tvättar deras kläder eller kommer med andra tillhörigheter? Är det så att de som inte har barn eller släktingar alltid har vänner som ställer upp? Kanske. Det vore förstås fint. I Sverige är många människor ensamma och det är fint att man faktiskt kan man klara en sjukhusvistelse själv, tack vare en bra organisation och personal.

Färdtjänst är också någonting man saknar i Italien. Tänk att bli hämtad på avdelningen där man man ligger och få skjuts ända hem, och det för en väldigt liten summa!

Ett stort tack till Sveriges sjukhuspersonal, särskilt de på sjukhuset i Borås – Södra Älvsborgs Sjukhus. Tack!