söndag 22 september 2013

Jag - en svensk utlänning

Jag försöker intresserat följa med i nyheterna "hemma" i Sverige och blir ibland förvånad när jag hör hur många pratar om utlänningar. Bakom skicklig retorik finns ett dolt förakt.

Enligt Caritas Italianas årsrapport från den 30 oktober 2012 bor det 5 011 000 reguljära utlänningar i Italien. Jag är en av dem - en svensk utlänning.

Jag försöker intresserat följa med i nyheterna "hemma" i Sverige och blir ibland förvånad när jag hör hur många pratar om utlänningar. Med skicklig retorik försöker somliga dölja en viss avsky mot människorna som kommit till vårt land. Det är klart att det måste finnas ett system som får allt att fungera, men jag skräms av föraktet jag ibland hör - både det synliga och det dolda. Varför ska man förakta varandra för att man kommer från olika länder?

I 29 år har jag nu levt som utlänning i Italien. Aldrig någonsin har någon behandlat mig illa för att jag inte föddes i Italien. Aldrig har jag känt mig utanför. Aldrig har någon sagt elaka saker till eller om mig för att jag är utlänning. Jag har alltid haft samma rättigheter och möjligheter som den inhemska befolkningen.

Jag hade dock en diskussion med en polisman här i Rom en gång för många år sedan. Jag skulle förnya mitt uppehållstillstånd och polismannen sade "ni" till mig men kallade de mörkare utlänningarna för "du". Jag frågade honom vad det var för skillnad på mig och dem, och undrade om han ville säga "du" till mig också, så skulle även jag "dua" honom tillbaka. Vi var ju båda av kött och blod. Jag sade att han säkert hade några släktingar som varit tvungna att flytta utomlands, precis som de som stod i kön där utanför och väntade på sina uppehållstillstånd. Polismannen kunde bara hålla med mig. Med häpen blick och ett leende gav han mig papperet jag väntade på.

Sverige har kämpat hårt för att uppnå det välfärdssamhälle man lever i idag, men för inte så länge sedan skrev Vilhelm Moberg om hur svenskarna utvandrade till Amerika för att levnadsförhållandena var olidliga i hemlandet. Jag minns ännu hur mina morföräldrar berättade om fattigdomen i början av det förra seklet, och hur mycket som gjorts för att förbättra situationen.

Varför immigrerar man? Enligt Caritas Italiana, som jag samarbetat mycket med under åren, är immigrationen oundviklig. Fattigdom och krig är de vanligaste orsakerna till att man väljer att flytta ifrån sitt land. Man skriver i årets rapport att det bor 214 miljoner reguljära immigranter i världen 33 miljoner i EU och över fem miljoner i Italien. Det är svårt att säga exakt hur många invandrare som egentligen bor i Italien, då det är relativt lätt att ta sig in i landet och svårt att få uppehållstillstånd om man inte har familj eller arbetskontrakt i landet. I Italien är det än mycket lättare att hitta ett svart jobb än att få ett riktigt kontrakt. Detta gäller även för italienare.

Trots den ekonomiska krisen har immigrationen ökat under de senaste åren. 1 miljon arbeten försvann mellan 2007 och 2011, men har till viss del kompenserats av de 750 000 arbeten som tillsatts av utländska arbetare inom områden som inte är så attraktiva för italienarna. De flesta invandrare arbetar i hushållen, inom byggbranschen och i jordbruket.

I hushållen tas de gamla om hand då äldreboenden inte fungerar så bra i detta land. Enligt Caritas rapport är dessa människor oumbärliga i ett land där över 20 procent av befolkningen är över 65 år, och kommer att bli 33 procent inom några år. Jordbruket och byggbranschen är andra branscher där många invandrare jobbar, ofta med mycket dålig betalning och få rättigheter.

Under 2011 kom fler än 60 000 människor till Italien från Nordafrika. Dock uppslukades 2000 av dem av Medelhavet. Utsvultna och rädda blev människor omhändertagna på ön Lampedusa och jag har i många nyhetssändningar sett deras desperata ögon. Under mina promenader på Roms gator har jag vid många tillfällen stannat och pratat med invandrare från Afrika, ofta högutbildade människor som går och säljer sockar eller handdukar på gatorna.

Tänk, vilken tur man har när man är född i ett land som Sverige! Egentligen är det ju platsen man föds på som är avgörande. Som den nyfikna person jag är, ser jag immigrationen som ett intressant fenomen. Om man bara tar sig tid att stanna och prata med personer man möter, får man lära sig så mycket om andra. Kanske det vore ett råd att ge till dem som är mest främlingsfientliga?
Publicerat i Sourze 6 november 2012
Skicka en kommentar