Krisen drabbar Electrolux i Italien - Innebär det polska löner?

Idag började strejken  mot Electrolux nedskärningar i Italien, den s.k. ”Polenplanen”. C.a 500 personer protesterade idag utanför företagets fabrik i Solaro (Milano). Ett av företagets förslag för att kunna fortsätta med verksamheten är att minska lönerna från 1.400 euro till 700-800 euro i månaden. Kan man leva på så lite?

                                          Bild: flickr.com Sarasx. Bilden är från 1 maj 2010. 

Ett av mina problem har alltid varit att jag oftast förstår båda parterna i en tvist. Även nu ser jag hur krisen drabbar Italien och läser om hur företag tvingas stänga. En del entreprenörer har gått så långt att de tagit sitt liv efter att deras företag har gått i konkurs. Nu är det Electrolux tur att drabbas. 98 miljoner euro ska investeras för att få företaget på fötter igen. Tidningen Metros rubrik i morse var skrämmande: ”Antingen accepterar arbetarna polska löner eller så stänger vi.” Företaget har  4 fabriker i Italien och idag tjänar de anställda c:a 1.400 euro i månaden. Jag läser fler tidningar; bl.a. la Repubblica och Il Messaggero. Man föreslår 6 timmars arbetsdag och en lönesänkning med 8% på nettolönen. Frågan kvarstår: Kan man leva på en sådan liten lön?

Det svenska företaget klargör att man talar om en lönesänkning med 3 euro i timmen och att det totalt blir 130 mindre i månaden, men man föreslår ju också att sänka arbetstimmarna 2 timmar om dagen så det blir ändå en stor skillnad på lönesedeln.

Det är klart att man lätt kan förutse vad som skulle hända i så fall. För att en familj ska kunna överleva med en sådan låg lön, måste man skaffa fler inkomster. Jobbar man i 6 timmar om dagen har man tid att jobba extra. Det måste redan många italienare göra för att klara ekonomin, men om denna plan går  igenom skulle svart arbete öka enormt på dessa orter.

I morgon kommer Electrolux chefer att träffa fackföreningen och minister Flavio Zanonato, som idag garanterade i ett radioprogram i ”Radio 24”att man inte kommer att stänga. I alla fall inte fabriken i Porcia.

Jag håller tummarna både för de anställda och företaget!

Ett stort tack till den svenska sjukvården.

För många år sedan, nämligen 1985, tog jag med en italiensk politiker till Sundsvalls sjukhus där min morfar var inlagd. Redan när vi kommit in på bottenvåningen uttryckte politikern sin häpnad över själva byggnaden med  dess kafé, blomsterhandel, affär, hårfrisör och mycket mer. När jag sedan tog med henne upp till rummet där min morfar låg, blev hon ännu mer imponerad. Personalen gick in och hälsade på honom. Han hade radio vid sängen och allt var mycket modernt och fint. Det förvånade henne också att han fick använda sjukhusets kläder så att min mormor inte behövde ta med pyjamas och handduk för tvättning.

                                          Bild: wikimedia Mikael Ejdemyr

29 år hade alltså gått sedan jag sist satte min fot på ett svenskt sjukhus, när min mamma nu insjuknade och jag åkte upp till Borås för att se hur det var med henne. Mycket hade jag hört om om den svenska sjukvården. Det är kanske sant att den förvärrats under de  sista åren, men för mig var det som att komma in på ett hotell.

Jag har vi fler tillfällen varit inlagd på italienska sjukhus. Det fantastiska här i Italien är att det är alldeles gratis att ligga på sjukhus. Maten är mycket god, fast det tycker förstås inte alla italienare, vars släktingar ofta tar med sig hemlagad mat när de hälsar på. Personalen är oftast underbar och jag har inte mycket att klaga på efter alla sjukhusvistelser jag har varit på.

Men de går inte att jämföra med de svenska sjukhusen. Sedan min mamma blev inlagd på Södra Älvsborgs sjukhus kunde jag dagligen ringa upp på avdelningen och prata med ansvarig sköterska eller underläkare. Vänligt gav de mig uppdateringar på hennes hälsotillstånd. Min mor försäkrade mig att hon blev väl omhändertagen men jag beslutade mig ändå att åka upp för att se hur hon mådde.

Vänligheten som mötte mig var fantastisk.  Jag ska nu inte gå in i detalj hur väl omhändertagen  min mor var av personalen, men hon var själv otroligt nöjd. Det kostar visst 80 kronor att ligga på sjukhus i  Sverige, men man behöver inte ha med pyjamas eller tvål. Man kan duscha när man vill och har tillgång till TV. Maten är fantastisk och man får flera rätter att välja mellan.

Jag fick mig en tankeställare. Hur gör de italienare som inte har släktingar som tvättar deras kläder eller kommer med andra tillhörigheter? Är det så att de som inte har barn eller släktingar alltid har vänner som ställer upp? Kanske. Det vore förstås fint. I Sverige är många människor ensamma och det är fint att man faktiskt kan man klara en sjukhusvistelse själv, tack vare en bra organisation och personal.

Färdtjänst är också någonting man saknar i Italien. Tänk att bli hämtad på avdelningen där man man ligger och få skjuts ända hem, och det för en väldigt liten summa!

Ett stort tack till Sveriges sjukhuspersonal, särskilt de på sjukhuset i Borås – Södra Älvsborgs Sjukhus. Tack! 

Barnet kan snart få bära mammans efternamn - Italien på väg mot jämlikhet?

I Italien får det nyfödda barnet alltid faderns efternamn om han erkänner sig vara far till barnet. När ett par gifter sig kan  lyckönskningen lyda: "Grattis och gossebarn!"  Ett italienskt par ville ge mammans efternamn till barnet, men lyckades inte driva igenom sin önskan i Italien. De gick då till Europarådet i Strasbourg och vann! Italien får så lov att ändra lagen. Kanske detta är ett steg mot jämliket i Italien? Det hoppas jag.

                                                      Bild: flickr.com Davide Dusk fotograf

Det gäller att aldrig ge upp om man tror på någonting. Alessandra Cusan och hennes man Luigi Fazzo hade begärt att dottern skulle få mammans efternamn vid födseln. 15 år och 2 barn senare har paret vunnit denna seger, men för att kunna göra det fick de gå till en annan myndighet än den italienska - de vände sig till slut till Europarådet i Strasbourg. De italienska myndigheterna hade alltid avfärdat parets ansökan. Europarådet anser att Italien bryter mot två viktiga lagar om mänskliga rättigheter, artikel nr. 8 om respekt för familjens privacy och nr 14 som förbjuder diskriminering. Domen kommer att bli definitiv om  3 månader men säger klart att Italien måste ändra på denna lag. Alessandra och Luigi är förstås mycket glada över detta och det är jag också.

Jag har en väninna som i hela sitt liv fått tagit stötar för sitt efternamn. Hon heter Troia och i Italien är det ett ord man använder för att tala om prostituerade, efter Helena i Troja. Den enda ändringen den italienska staten lät henne göra var att lägga till en accent på bokstaven i så att uttalet blev annorlunda. Tänk om hon hade kunnat välja moderns efternamn i stället! 

Tänk på alla stressade mödrar som bara fött flickor och varit tvungna att höra från sina mäns familjer att "nu tar vår ras slut". Jag vet, det låter som på medeltiden men sådan händer faktiskt än idag i Italien på sina ställen. 

Jag har alltid rasat inombords när jag hört italienarna ropa: "Auguri e figli maschi!" (Grattis och gossebarn/sönermedan de kastat ris på bröllopspar utanför kyrkorna. Förhoppningsvis är det snart slut på det, även i södra Italien. Jag håller tummarna för detta och blir helt skräckslagen när jag läser tidningen Metros intervju med advokaten Annamaria Bernardini De Pace som säger att principen är rätt men att denna lag kommer att skapa konflikter. Jag tänker att om ett par inte ska kunna komma överens om barnets efternamn, hur ska de då kunna klara dess uppfostran? 

Senator Anna Finocchiaro (PD) tar nyheten mycket positivt enligt tidningen la Repubblica. Jämställdhet börjar med språk/uttryckssätt (italienska linguaggio), tweetar hon.

Visst känns detta lite gammaldags, men vi får ta det som en mycket positiv nyhet. Snart blir Italien kanske lika jämställt som andra europeiska länder:

I Storbritannien kan paret välja om de vill ge barnet moderns, faderns eller båda föräldrarnas namn. Om barnet föds utanför äktenskapet, och fadern inte vill använda sitt,  kan modern välja om hon vill använda sitt eller ett annat namn som hon själv kan välja.

I Spanien får barnet faderns första efternamn följt av moderns första efternamn. Inget barn har därför hela faderns efternamn.

I Frankrike kan föräldrarna välja pappans, mammans eller bådas efternamn. Man använder dubbelt efternamn i bokstavsordning om föräldrarna inte kan komma överens om vilket efternamn man ska använda.

I Tyskland väljer paret vilket efternamn de ska ha som familj när de gifter sig, kvinnan, mannens eller så kan var och en ha kvar sitt. Alla barn ska sedan ha samma efternamn. Om man inte kommer överens så väljer domaren en förälder som får bestämma barnens efternamn.

I Sverige får ett nyfött barn automatiskt samma efternamn som sina föräldrar om de är gifta och har samma efternamn. Om föräldrarna har olika efternamn men äldre syskon får det nyfödda barnet samma efternamn som syskonet. I alla andra fall får barnet det efternamn som föräldrarna anmäler till Skatteverket. Anmäler inte föräldrarna något efternamn inom tre månader från barnets födelse får barnet moderns efternamn.

Vad tycker ni?

Källor: la Repubblica, Metro, skatteverket.se