Med några korta berättelser vill jag försöka skildra några kvinnors liv här i Italien. En människas liv kan gestalta sig så annorlunda beroende på var i Italien hon bor geografiskt, generation, utbildning och familj. Jag föredrar egentligen alltid att se oss som människor i stället för som kvinnor och män, men i de flesta samhällen lever man annorlunda beroende på sitt kön. Jag presenterar här en kort berättelse om Stefania. En italiensk, medelålderskvinna kvinna som alltid har låtit familjen gå före sig själv. Hon har aldrig arbetat utanför hemmet. Nu ska hon och hennes man fira silverbröllop och hoppas att festen ska tända gnistan mellan henne och Carlo igen, men hon har lite problem med sin svärmor. Välkomna!
Bild: http://www.flickr.com/photos/antananarivo61/
STEFANIA
Åh, vad skönt att vakna utan väckarklocka!. Barnen är på universitetet och Carlo
är borta på affärsresa. I dag kan jag göra vad jag vill! Jag kan ringa en
kompis och gå och shoppa eller bjuda hem henne på lunch.
Stefania sträckte på sig och klev upp. Hon tog på sig
tofflorna och gick in till köket. Där satte hon på kaffepannan. Medan hon
väntade på det välbekanta, puttrande ljudet som skulle tala om för henne att
kaffet var klart, gick hon och tvättade sig. Med en suck satte hon sig vid
bordet med kaffekoppen framför sig och började tänka.
Det utsatta datumet för silverbröllopet närmade sig.
Stefania och Carlo hade redan varit och pratat med prästen. De hade skickat
inbjudningar till släkt och vänner och valt restaurang. De hade köpt
”bomboniere”, små pastellfärgade prydnadsljustakar med konfekter till, som
skulle påminna alla inbjudna om deras 25 år tillsammans.
Ändå kändes det så fel. Egentligen tyckte Stefania att de
hade kunnat använda de sparade pengarna till en resa och åkt någonstans bara de
två. Det skulle vara mysigt att åka till Egypten eller Polynesien tillsammans.
De hade aldrig gjort någonting romantiskt förut. Barnen hade kommit tidigt och
att resa utomlands var det aldrig tal om. Hon hade föreslagit det lite blygt
när de hade varit och provätit på restaurangen där middagen efter ceremonin
skulle äga rum. Carlo hade blivit rasande!
”Är du inte klok?” hade han frågat. ”Vad skulle släkten
säga om det? Vad skulle mamma säga? Alla har alltid bjudit oss och nu är det
vår tur att ställa till med fest!”
Därmed basta. Han hade sagt sitt. Därmed basta. Det hade
tagit henne timmar att förbereda framläggandet av detta förslag och så avböjde
han utan att ens tänka sig för.
Vissa dagar undrade hon hur hon skulle kunna gå in i
kyrkan den dagen och tacka Gud för att ha fått en man som Carlo. I bland
unnnade hon sig lyxen att föreställa sig hur hennes liv skulle ha varit om hon
inte hade gift sig med honom. Vissa dagar tittade hon ut genom fönstret medan
hon gjorde hushållssysslorna och såg paret i huset mittemot. De var visserligen
unga än, men det syntes att de var lyckliga och respekterade varandra. Ofta tog
frun i huset bilen på kvällarna och gick på danskurs eller ut med vänner.
Mannen tog hand om barnen vid sådana tillfällen. Stefania hade aldrig ens vågat
föreslå något liknande. Hur skulle Carlo ha reagerat då?
Stefania hällde lite mjölk i kaffet och tog en kaka. I
fantasin reste hon tjugofem år tillbaka i tiden. Det hade inte alltid varit så
här. En gång... Innan hans mamma köpte lägenheten intill deras.... Den dagen
tog hennes frihet slut. Vad hon än gjorde eller sade skulle diskuteras mellan
mor och son i moderns lägenhet. Han låtsades inte om det och om Stefania
pratade om det så blev han som en annan människa. Han blev ursint och skrek. Hon
visste att Carlo inte hade några hemligheter för sin mamma. Hon var medveten om
att modern visste allt om deras gräl. Det hade hon förstått genom små pikar
från henne. Hon kände sig naken och bedragen sådana gånger, men hon hade inget
val. Hon måste fortsätta leva vid Carlos sida, hon hade ingen annanstans att ta
vägen. Hon hade aldrig jobbat utanför hemmet och hade inga egna pengar. I en
stad som Rom var hyrorna skyhöga och att köpa en lägenhet var inte tal om. Hon
skulle aldrig klara sig själv ekonomiskt.
Hon reste sig och började göra i ordning lunchen:
köttbullar i tomatsås. Hon knådade köttbullarna riktigt runda och tänkte
tillbaka på dagen då de gifte sig. Hon var tjugofem och han trettio. Hon kunde
se hans ögon framför sig om hon blundade. De lyste när han tittade på henne. De
skrattade ofta tillsammans och de talade samma språk. Hon hade alltid känt
honom. De var födda på samma gata. Plötsligt, en dag hade han tittat på henne
på ett särskilt sätt med sina mörka ögon och hon hade fallit pladask. De hade
varit förlovade i fem år innan de gifte sig. Carlo hade sparat pengar till
lägenheten och det hade aldrig varit tal om att hon skulle arbeta. De ville ha
barn och vem skulle ta hand om dem? Räckte kanske inte hans lön gott och väl?
De hade verkligen älskat varandra. De hade inte kunnat
vara utan varann en enda dag. De kunde inte vara i samma rum utan att röra
varandra. De hade älskat hett de första åren och både Alessandro och Ludovica
var frukter av deras kärlek. Stefania hade tagit hand om både man och barn och
varit lycklig tills dagen svärmodern flyttade in. Hon hade kommit bra överens
med Carlos mamma innan, men sedan den dagen började de se på varandra med andra
ögon. Stefania gick ofta in med sina underbara köttbullar till henne i början,
men eftersom de alltid var antingen för stora eller för salta så slutade hon
med det. Kunde man verkligen vara svartsjuk på sin sonhustru? Det verkade
faktiskt så. Det hade gått så långt att svärmodern en dag hade sagt att kvinnan
måste ha tålamod med mannen och vara tyst medan han avreagerar sig. ”Det är i
mannens natur”, hade hon påstått en dag och hon hade varit lugn och tyst medan
hennes man hade gormat och skrikit. ”Nu för tiden har kvinnan för många griller
i huvudet och därför ökar skilsmässorna”. Detta var svärmoderns teori om
äktenskapet. Hennes hade visserligen hållit livet ut, men Stefania kunde inte
minnas att svärmodern någonsin hade verkat lycklig. Nej, aldrig skulle hon
kunna ge liknande råd till sina barn.
Dagarna gick och Stefania hade så mycket att göra inför
silverbröllopet att hon inte hade tid att tänka. Lägenheten måste vara skinande
ren, för vänner och släktingar skulle komma med presenter dagarna fore
ceremonin.
På dagen D vaknade hon i gryningen med känslan av en
blyklump i magen. Hon städade och städade till lunch. Efter lunch kom
hårfrisörskan. Hon färgade Stefanias hår mörkrött och lade upp det. Stefania
blev riktigt nöjd med resultatet. Hon tog på sig kläderna hon hade köpt
speciellt för detta tillfälle och väntade att klockan skulle bli sex för då skulle
de åka till kyrkan.
Släkt och vänner
var samlade utanför och Stefania blev rörd. De hade köpt blommor till kyrkan
och resultatet var verkligen slående. Nu gick hon och Carlo tillsammans fram
till altaret. Gudstjänsten var vacker och rörande. Stefania fick kämpa mot
gråten som satt i halsen och ville upp. Efter en timme var det över och det bar
i väg till restaurangen. En liten orkester väntade för det skulle bli dans
efter maten. Tre förrätter serverades, precis som det skulle vara. Risotto med
scampisås, ravioli med ricotta- och spenatfyllning och pennette med vodkasås.
Efter den första varmrätten med torsk, räkor och potatis skulle munnen renas
med citronglass. Stefania orkade inte äta mycket. Hon kände sig konstig och
frånvarande. Hon tittade på gästerna som njöt av maten och verkade glada och
nöjda. Carlo åt och drack. Han pratade och skämtade med alla runt bordet. Efter
citronglassen kom köttet, allt på en tallrik: lammkött, fläskkorv och oxstek. På en annan tallrik serverades
pommes frites och efter detta kom en härlig sallad.
Nu började orkestern spela lugna, romantiska låtar från
70-talet. Carlo tittade på henne med en blick hon mindes från länge sedan.
Kanske det ändå fanns hopp. Hennes hjärta började slå som en skolflickas. Hans
mörka ögon hade samma gnista som förr. De dansade nära tillsammans och gästerna
tittade beundrande på dem. Det var inte många som var gifta så länge nu för
tiden, tänkte nog många av dem. Stefania kunde känna hans kropp mot sin och
kände sig lyckligare än på mycket länge.
Bröllopstårtan bars in under applåder. Den var nästen
vackrare än den för 25 år sedan. Fotografen tog kort och filmade. De drack
spumante och åt tårta. Carlo flirtade och skålade med henne och hon kände sig
svag i knäna. Orkestern drog loss med rockmusik från 60- och 70talet och de
dansade som aldrig förr.
Vid tvåtiden på natten började gästerna tacka för sig och
ge sig i väg. En timme senare hade de gjort sig av med det mesta av sina
besparingar och de var på väg hem.
Stefania ägnade en lång stund i badrummet innan hon gick
i säng. Kvällen hade tänt ett hopp och en gnista hon inte hade haft på länge.
Hon tvättade sig och smörjde in kroppen med en väldoftande hudlotion. Hon
tittade på sin spegelbild och var riktigt nöjd med det hon såg. Sakta gick hon
in i sovrummet och satte sig på sin sida av sängen. Hon såg på sin man. Han sov
med öppen mun iklädd pyjamasen han hade fått av sin mor i julklapp. Han
snarkade högt och ljudligt. Försiktigt lade sig Stefania och drog ljudlöst upp
täcket för att inte väcka sin man. För en stund hade hon trott att man kunde
ställa klockan tillbaka...
