Funderar du på om du eller kanske dina barn ska studera i Sverige eller Italien? Ja, vem gör inte det? Som utlandssvensk måste man inse att Sverige ger oerhört mycket mer stöd till de ungdomar som vill studera. Här i Italien måste föräldrarna verkligen ställa upp med pengar och andra resurser för att barnen ska få en utbildning.
 |
| "Mitt" Gymasium - Hedbergska skolan i Sundsvall. Bild:flickr.com Fotograf: Anders Thorsell |
Jag känner väldigt många svenskar som bor utomlands och ett flertal föredrar att låta barnen flytta tillbaka hem till Sverige när det är dags att gå en gymnasie-eller högskole/universitetsutbildning. Sverige erbjuder fortfarande ett stort urval program att välja mellan, inte bara för den som ska börja högskolan utan redan i gymnasiet kan man välja det man bäst tycker sig passa för. I Italien går de flesta gymnasieungdomar jag känner de klassiska inriktningarna som t.ex. Klassiskt, naturvetenskapligt eller tekniskt gymnasium. Andra väljer konstinriktning eller kockutbildning. Urvalet är dock inte så stort och föräldrar har sällan råd att låta ungdomarna studera i en annan stad.
 |
| Bild: flickr.com Fotograf: cvrcrk1 |
Här måste jag ge en eloge till Sverige, som fortfarande bryr sig om sina ungdomar. Jag tror att alla kan läsa i princip vad de vill. I Sverige kan man till och med studera ämnen som jakt, vildvård och skogsbruk. Ett exempel på en sådan skola är Naturbruksgymnasiet (http://naturbruksgymnasietosby.se/). På länken: http://www.gymnasium.se/ kan man hitta fler inriktningar. Det finns exempelvis flera gymasieskolor som inriktar sig på dans. Jag kan bara föreställa mig vilken lättnad det måste vara för både föräldrar och ungdomar att kunna välja utbildning oavsett geografiskt avstånd. Många skolor har studentrum och de flesta i Sverige har rätt till studiemedel.
 |
| Bild: flickr.com Fotograf: ulrika.moller.3 |
Vad tycker du?
2 kommentarer:
Jag blir nästan tår ögd när jag läser det här inlägget.
Min äldsta son tar studenten i Sverige om tre veckor.
Det har varit en blandad upplevelse men absolut övervägande positiv. Det var svårt att lämna kompisar och faktiskt även oss (det hade han inte räknat med :-) ) Men oj vad mycket han har fått ut av det! Han har gått på skidgymnasium så skolan har inte krockat med sporten som den gör här utan det har varit en fantastisk balans. Han har blivit självständig! Och han uppskattar på ett helt annat sätt sin familj och sitt kultur arv , både det svenska occh det italienska.
Orsaken till mina tårar är att i höst skulle det ha varit dax för den yngre sonen att flytta till Sverige och börja på gymnasium...
Nu blir det inte så... Han vill absolut inte... Jag förstår honom, men det gör mig så ledsen när jag ser hur han kämpar med det italienska uråldriga skolsystemet som inte är på något sätt elastiskt och anpassat efter eleverna... De två första åren på Liceo har varit minst sagt en pärs - och nu har vi tre till (om allt går som det ska...) framför oss...Jag orkar nästan inte tänka på det...
Känner igen mig i det du skriver, Cecilia...
Skicka en kommentar